emslindholm

jag bloggar aldrig längre. va typ ett halvår sen.. och därför är jag i princip 100% säker på att ingen kommer läsa detta. annars hade jag aldrig skrivit. klockan är strax efter 3 och jag borde verkligen sova. ska till ullared imorgon med ayia napa brudarna. så blir upp halv 9. men jag kan inte sova. kan aldrig sova. måste ta hostmedicin för att ens kunna sluta mina ögon. hostmedicin eller alkohol.. annars somnar jag inte. det känns liksom inte okej. har blivit alldeles för mycket alkohol denna sommaren. men sommaren 09 har varit bäst, vild och galen. har varit utgång på utgång på utgång, med dans och värkande fötter, bakfyllor och en massa gratis drinkar. firade midsommar på öland, helgalet. underbart. saknar det. spenderade en långhelg i england hos min älskade och saknade josefine. cambridge känns som himlen på jorden, jag saknar känslan jag kände där, när vi låg i en park i cambridge och bara myste, rökte, drack någon slags milkshake och pratade om allt. jag saknade inte halmstad eller sverige ett dugg, bara mina vänner. har underbaraste vännerna, märker det varje dag som går. idag t.ex. bakade med malin, sen kom filip, alex, jonna, jossan och tobias och så fikade vi. sen åkte jag och malin med jonna hem. där vi käkade lite och bara pratade. och imorgon ullared, och alltid alltid har jag någon som finns där. jag hade varit död för längesen utan dom. världens finaste vänner. denna veckan har varit den värsta på länge, och hade inte mina vänner hjälp till att hålla mig uppe och torkat mina tårar hade jag nog inte ens skrivit detta just nu. min bästa vän har flyttat. jag har några jag ser som mina bästa vänner och av dessa var han. och nu bor han i malmö. det gör bara så jävla ont, saknaden svider och skaver och jag känner mig övergiven på något sätt. ensam kvar i en skitstad och en jävla håla där jag inte längre har något att hämta. även om jag inte är ensam, långt ifrån. så hade jag alltid honom vid min sida i skolan på något sätt, när jag inte orkade tog vi en cigg och det va liksom så bekvämt. nu är han borta, och trots att det kanske är det bästa. och att han måste få upptäcka misstag och sånt själv. kan jag inte hjälpa att gråta. 20 mil är trots allt 20 mil, annan stad, annat landskap, annat liv. jag hoppas inte jag blir bortglömd här, jag saknar och älskar min bästa vän men såklart önskar jag honom det bästa i livet. skulle det va utan mig blir jag innerst inne lycklig, att han är det, lycklig. unnar alltid mina vänner lycka.