emslindholm

hur man än gör blir det ju så jävla tufft eller hur? särskilt när det gäller kärlek. personligen är jag en sån som hatar lögner, så jag väljer hellre att vara olycklig och ensam, än att vara lycklig tillsammans med någon som inte är det med mig. men hur man än väljer att göra blir det ju aldrig lätt. eller finns det egentligen någon lätt väg ut när det gäller kärlek? men när man väl sitter där sen, ensam och övergiven. man behöver få älta alla minnen och grubbla ut vad som gått fel. det spelar ingen roll om man själv valt att lämna eller om man blivit lämnad, och allt känns skit. då ska man komma ihåg den personen man var förut, och att det faktiskt aldrig finns en enkel väg ut. men för varje vacklande steg du tar ensam på svaga ben så växer du dig sakta men säkert starkare. ett uppbrott är något av det tuffaste som finns, tro mig. man glömmer så lätt bort vem man var förut och att man faktiskt levde och var en person före man mötte den man älskade. men jag tror att det viktigaste är att man har folk runt sig som ger en stöttande ord och en axel att gråta mot, en hand att hålla och någon att ringa till när de dumma tankarna kommer upp i huvudet. vänner och familj som alltid finns där. det är dom som har fått mig att sakta resa mig från botten och klättra upp från hålet jag föll ner i när du lämnade mig. det är dom som fått mig att resa mig upp med huvudet högt och förstå att jag inte är värd detta. det är dom som fått mig att förstå att jag, trots att jag älskar dig är värd bättre.

egentligen vet jag inte varför jag skrev detta.. men jag börjar må så mycket bättre. och jag vet att folk kommer hamna i min situation någon gång, och då kanske det är bra att veta att jag faktiskt tog mig igenom det. klarar jag det, gör du det. det finns aldrig en lätt väg ut, men om det är den rätta vägen kommer det ändå visa sig i slutändan.
/filosofen emma